I en värld av bilder

Läsförståelsen blir bara sämre. Många människor har svårt att förstå vad som står mellan raderna. Språket blir torftigare.

Detta skrämmer mig. Men förvånad är jag inte. Det skrivna språket har tappat i status under en längre tid. Hur man skriver spelar ingen roll, vilket i förlängningen kommer att innebära att vad man skriver inte heller är så viktigt.

Samtidigt blir bilderna bara fler. De sköljer över oss från alla håll. Var och varannan tonårstjej har en systemkamera av en kvalitet som för något decennium sedan var förbehållen proffsfotografer. Och alla andra har minst en 8-pixlars mobilkamera redo i fickan.

Vem behöver då det skrivna ordet?

Jo, uppenbarligen många bildskapare. Tavlor med textmotiv tycks ingen kunna få nog av just nu. Mer eller mindre bevingade ord, uppmaningar eller rena banaliteter ofta nedplitade för hand kan köpas både dyrt och billigt. Det händer till och med att en sedan länge glömd nobelpristagare blir tagen till heders i dessa sammanhang. En mening utslitet ur sitt sammanhang. Snuttifieringens triumf.

Slutsats: Det skrivna ordet behövs fortfarande. Förutsatt att det är inramat.

Förälskad.

Jag hör Eldkvarns Kärlekens tunga i huvudet: Det här var inte vad jag väntat mig. Nej, det var det verkligen inte. Jag har trillat dit på en stol.

Inte vilken stol som helst förstås. Enligt den insatta väninnan M. är det stolarnas stol som fått mig på fall. Hans J Wengers Y-stol, CH 24.

Och det är precis som med alla passionerade kärlekshistorier. Man har ingen aning om hur det kommer att sluta. Bara att det kommer att kosta.

Must-haves. Hasbeens.

Nostalgi. Träskorna är tillbaka. Dessa allemansdojor har blivit fashionistornas våta dröm. Och vi som är uppfödda med trätofflor fattar ingenting. Eller?

För även om det i min ungdom fanns stadshotell som i sina annonser deklarerade: Vårdad klädsel. Inga jeans och träskor, så hade vi i storstan redan hittat sätt att skilja agnarna från vetet. I Göteborg fanns en butik med lädervaror som också sålde träskor. De var dyrare än alla andra, hade helt felaktiga storlekar, men ansågs av någon outgrundlig anledning ändå vara de som gällde.

Det är många år sedan nu jag ägde och bar träskor. Jag trodde nog att det aldrig skulle ske igen. Men modet är försåtligt. Plötsligt känns det inte helt fel. Kanske till och med fullt möjligt. Även för en hasbeen.

Jag curlar. Alltså är jag förälder.

Det är mycket nu. Mycker snack om curlade barn. Folk förfasar sig. Undrar hur det kunnat bli på det viset. Så var det ju inte när jag var barn, konstateras till höger och vänster.

Så sant. Så var det inte. Nästan inget som är nu var förr. Nu är det bättre. Och sämre.

Man kan förstås prata sig trött om varför det är som det är och blev som det blev. Men en sak kommer man inte ifrån. Sitt eget ansvar. Bakom varje curlat barn står en curlande förälder. Som inte kan förstå hur det blev så.

Höga krav.

Jag ställer väldigt höga krav på min omgivning/mina medarbetare. Men jag ställer ännu högre krav på mig själv.

Känns det igen?

Vet inte hur många gånger jag hört eller läst människor (i karriären) säga detta. Men vad betyder det? Vad är höga krav? Och vem bestämmer om de är höga?

Men det bästa är väl ändå att de höga krav man ställer på sig själv med råge uppväger att man förmodligen beter sig och uppfattas som en slavdrivare och eventuell skitstövel.

Funderar en stund på vilka krav jag ställer. På min omgivning.

Kommer fram till att de är rimliga. Och om någon har en avvikande åsikt vill jag bara säga: Jag ställer mycket högre krav på mig själv!

Man undrar.

Jakten är i full gång. En ny partiledare ska hittas. Kanske snart ytterligare en. Man lyckades bli av med Mona. Men Göran verkar stå på tur.

Pressen (alltså inte snillen) spekulerar. Den ena favoriten efter den andra utses. Men. De vägrar! De vill inte bli partiledare. Hur otroligt är inte det?

Uppenbarligen finns det människor som inte vill bli förföljda på Ica och få läsa på Aftonbladets nätupplaga vilken glass de la i kundkorgen. Som inte vill byta all form av personlig integritet mot att bli bespottad i media. Som vill leva ett liv. Inte vinna ett krig.

Dessa göre sig icke besvär. För – som en mig närstående och insatt person en gång sa. Man klagar på att det inte finns några vanliga människor i politiken. Men vanliga människor skulle inte palla.

Mörker.

Det är den tiden på året.

Lampan är släckt. Rullgardinen neddragen. Inte mycket ljus någonstans.

Man vet att det bara blir mörkare.

För att sedan bli ljusare. Men just nu känns det avlägset. Väldigt avlägset.

Det är den tiden på året.